Ungefär vid den här platsen låg kungsträdgården, och förmodligen också den tidigare klosterträdgården. Här vid Svartån gick den västra gränsen för klostrets ägor, som i söder avgränsades av Mälaren och i norr och öster av den numera torrlagda Lillån (nuvarande Munkgatan) – klostret låg ju på en ö. Riktigt var strandlinjen till Mälaren gick under medeltiden går inte att säga, men vattnet var betydligt högre än idag. Trots att marken inte höjde sig särskilt mycket över vattnet bör utsikten ändå varit magnifik med Svartåns utlopp, Mälarvikens vatten och alla farkoster som färdades däröver. För den som ville kontrollera stadens in- och utlopp var platsen vid åmynningen mycket strategisk. Slottets placering på motsatta sidan om ån, på en höjd med än bättre sikt, understryker lägets betydelse. Slottet byggdes senast i slutet på 1300-talet, just som Sverige var med och skapade en nordisk union, Kalmarunionen (1397). Den kom att inrama en drygt hundraårig period av maktkamp och inbördeskrig i Sverige.
Dominikanernas trädgård i Västerås är inte undersökt, men det finns inga skäl att tro att den skiljde sig från andra medeltida klosterträdgårdar i Sverige. Det var klosterordnarna (i första hand cistercienserna) som införde trädgårdskultur i Norden vid medeltidens början. Med ny teknik, t.ex ympning av fruktträd, och nya metoder odlades blommor, örter och fruktträd vars frön och frukter användes i matlagning och som läkemedel.
En klosterträdgård var dock inte bara till för nyttoodling. Den skulle också vara en plats för eftertanke och vila, som en försmak av paradiset.
Under medeltiden infördes ett hundratal växter och örter till Sverige av klosterordnarna, bland annat rosor, akleja, kungsljus, dill, fänkål, pepparrot, lök, senap och humle. Vid några svenska klosterutgrävningar har man funnit frön från flera av dessa örter och det är troligt att de odlades även i Västerås klosterträdgård.
Trädgården försörjde klostret med många viktiga råvaror för matlagning. Klostrets mat lagades av en särskild broder, som hade Guds vägledning när han planerade menyn. De medeltida matvanorna styrdes nämligen av religiösa påbud, vilka tillämpades strängare i klostren. Bröderna fastade regelbundet, enligt föreskrifterna, varje fredag, med långfastor vid påsk och jul. Under fastan fick de bara äta grönsaker och fisk, och som fiskar räknades alla vattenlevande djur, även bäver och säl. I Västeråsklostrets kök hittades vid utgrävningarna mängder av djur- och fiskben.
Ännu saknas kännedom om hur dominikanerna i Västerås organiserade sin hushållning, men flera möjligheter stod till buds. Ordensbröderna i Sigtuna och Stockholm ägde och drev kvarnar och jordbruk, andra kloster odlade fisk. Ordensreglernas förbud mot att äga fast egendom luckrades upp med tiden, och därför kunde dominikaner, liksom andra klosterordnar, under senare delen av medeltiden leva av eget jordbruk. Dominikaner kunde också vandra runt i stiftet och tigga till sin försörjning. Även borgare och adel i klostrens nära omnejd kunde bidra till mathållningen direkt eller indirekt genom gåvor av matvaror eller penningar.