På sydsidan av Stadshuset finns en kopparplatta med en modell av klostret.
Många dominikanerkloster i den Nordiska provinsen Dacia byggdes enligt grundplanen för de medeltida klostren i Europa. Husen formerades runt en sluten innergård med kyrkan i södra eller norra längan. Innergården i Västeråsklostret hade en kringbygd korsgång och i mitten en brunn. Klostrets byggnader uppfördes i tegel, ett nytt och dyrbart byggnadsmaterial i 1200-talets Sverige. Det sägs att det var dominikanerna som medförde kunskaperna om tegeltillverkning och dess användning. Samtidigt med klostret uppfördes Domkyrkan i Västerås, också den i tegel. Det är inte känt vilka relationer domkyrkan hade med dominikanerna på 1200-talet, men en gissning är att de i viss mån samordnade tegeltillverkningen till de två, för tiden, gigantiska anläggningarna.
Under 1200-talet byggdes många andra dominikanerkloster i Norden, bland annat i Lund, Sigtuna, Skänninge (Motala) och Strängnäs. Lekbröder, som till exempel muraren Erling, reste mellan klosteranläggningarna och spred på så vis sina kunskaper vida omkring. Det medförde också att klostren uppvisade många likheter med varandra. De flesta dominikanerkloster som undersökts i Norden har varit uppbyggda på liknande sätt. I Västerås kunde man vid de arkeologiska undersökningarna klart identifiera klostrets kyrka, kapitelsal, matsal och kök. En utgrävd stor ugn i anslutning till köket kan ha varit en centralvärmeanläggning, en så kallad hypokaust.
Vid utgrävningar av andra kloster har man hittat smedjor, brygghus, bakstugor, tvätthus och kvarnar restes i klostrens nära omgivningar. Förmodligen har sådana byggnader också funnits i anslutning till Västeråskonventet men omgivningarna inte mycket undersökta.